Mästervärk

”En Rymdtragedi”

När solen slocknar finns inget längre som bränns
Livet släcks och döden tänds

I en rostig rymdraket vi nu från jorden flyr
Vilse i här ute hur vi än styr

Fösta in i en plåtburk, packade som sardiner
Universum omsluter oss med sina stjärnströdda gardiner

På avstånd glimtar liv av andra galaxer
Omöjliga att nå men vi kommer aldrig sluta försöka ändå

Ljudlöst så glider vi fram
En motor utbränd, dött batteri används

Vi är fast här i vår kista
Ändå säger man att hoppet är det sista man bör mista

Stjärnorna reflekteras i tårar som faller från mitt öga
Jag närmar mig mitt sista andetag,
att kämpa emot hjälper föga