Mästervärk

”En Rymdtragedi”

När solen slocknar finns inget längre som bränns
Livet släcks och döden tänds

I en rostig rymdraket vi nu från jorden flyr
Vilse i här ute hur vi än styr

Fösta in i en plåtburk, packade som sardiner
Universum omsluter oss med sina stjärnströdda gardiner

På avstånd glimtar liv av andra galaxer
Omöjliga att nå men vi kommer aldrig sluta försöka ändå

Ljudlöst så glider vi fram
En motor utbränd, dött batteri används

Vi är fast här i vår kista
Ändå säger man att hoppet är det sista man bör mista

Stjärnorna reflekteras i tårar som faller från mitt öga
Jag närmar mig mitt sista andetag,
att kämpa emot hjälper föga

Dödskällan

Min själ färgas svart
Jag är beroende av denna sjukdom
Jag har fått min dom
och det går inte att överklaga

Min mun den tystas
Tungans funktion blir oanvändbar
Läpparna suger och lungorna in det onda drar

Min hud blir bränd
Jag är fast i lågornas våld
det går inte att försvinna upp i rök
Elden den slickar min nu övergivna kropp
Hjärtat har slutat tro att det finns  något hopp

Mot skyn blickar nu min syn
Jag dansar vals med döden
han har sammanflätat våra öden
Han håller min hand på vår väg
mot outforskat land